Den onda planeringen av en ond kakatu

2024 Författare: Carol Cain | [email protected]. Senast ändrad: 2023-12-16 17:22

En saga av avian skräck

Den fågel som du ser sitta upptagen bredvid den här artikeln är GT, min mammas blodiga sugande kakadoo, som strävar efter att inte planera min oavbrutna undergång. Jag antar att jag borde börja i början, innan GT gick in i mina mardrömmar. Vid tolvårsåldern hjälpte jag min mamma att driva en aviary bestående av cirka 65 fåglar, mestadels cockatiels. Jag älskade att fodera barnen och svara på kundfrågor, men fåglarna vände sig vanligtvis mot mig strax efter avvänjning. Dessa var samma fåglar som gjorde kärleksfamiljer, lärde sig prata och älskade alla andra människor på planeten. Jag frågade aldrig riktigt varför det här var, jag tänkte bara att jag inte var en "fågelperson".

Det är sant att fåglar är de mest conniving, picky och självrättfärdiga djuren på planeten, överhuvudtaget överträffar människor i deras makt för att hålla fast vid domar och våld. Ingen vuxen fågel gillade mig någonsin, förutom några få kullar som var för dumma att veta bättre. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för att appease dem. Vid mitt första möte skulle jag hålla ut en behandling, som de skulle ta förödmjukande och gå tillbaka för att stirra på mig med det onda ögat och hissande. Jag menade aldrig med avsikt till en fågel men det spelade ingen roll, de var alla en del av en konspirerande global klubb som hade mig på sin svarta lista.

Det fanns bara en fågelart som egentligen tyckte om mig, det var de afrikanska gråpärlorna, du känner de fula med alla hjärnor. Detta är inte så förvånande eftersom afrikanska grays är fågelvärldens rebeller. De brukar hata alla utom människor som andra fågelarter har svart listade. Jag hade noterat att folk länge länge hade fåglar eller en afrikansk grå, hade sällan de båda, och när de gjorde brukade afrikansk grå vanligtvis som en ond tyrann som någon fågel kan ges en halv chans.

Min mamma hade bestämt någon gång här att hon ville ha en större papegoja. Cockatielsna var fina men hon ville ha en av fåglarna som kunde förstöra ett helt hus på en timme skarp, svär högre än en lastbilsförare vars arm bara släpptes och överlevde henne i många år. I specifikt ville hon ha en kakadu, en av de crested papegojorna som vanligtvis är vita och intensiva snygga med sina ägare. Så en dag var vi i en djuraffär och hon märkte en baby Goffys kakadoo som bara avvänjdes. Hon blev kär.

Även om jag inte gjorde något förutom att se i sin allmänna riktning tog fågeln omedelbart mot mig. Hans lilla svarta beady ögon var avlame med skadlig avsikt. Jag visste bara det. Goffys Cockatoos är de minsta av cockatoos och är de mest förödande i det faktum att de kommer att fly någonting du lägger dem i givet tillräckligt med tid att plotta. Min mamma heter honom G-Too (kort för Goffys kakadu) för att hon är kreativ sådär. Så småningom blev det förkortat till GT eftersom det var lat engelska talande amerikaner vi ogillar att behöva spendera så mycket tid på att uttala hela saken.

Jag försökte allt att vara på den här fågelns goda sida. Jag matade honom behandlar, jag cooed sött på honom och gav honom spray flask duschar (som han adored.) Jag gjorde även honom leksaker. Det spelade ingen roll. Fågeln var en orättvis gudomlig gud i sig själv och han visste det. Jag borde inte ha blivit förvånad när hans glödning blev till bitande. Han biter inte alla, bara mig, upprepade gånger, oavsett vad jag gjorde. Han skulle flyga över rummet för att attackera mig, vilket inte var några små fötter sedan hans vingar klipptes. När hans fjädrar var för korta skulle han floppa på golvet, smyga mig upp och bita hårt i mina anklar!

Så småningom blev det så dåligt jag krävde att han var låst i sin bur när jag var där. Det var lika bra. Cockatoo-experter kommer att rekommendera nya ägare att sätta sin papegoja "i det mest aktiva rummet i huset så att de kan njuta av folket som går." Papegojor är trots allt otroligt behövliga både emotionellt och intellektuellt. Vad de inte sa var det några undantag, till psykofåglar. GT skulle attackera mig och skrika i timmar och rockade fram och tillbaka som om han hade Tourettes och var allmänt en olycklig fågel när hans bur var i en aktiv del av huset. Han blev inte tilltalad tills han fick sitt eget rum, låst iväg, där han äntligen bosatte sig och slutade försöka döda saker. Parrotexperter berättar att vi låser en fågel där den inte är med den är mänsklig i 1-4 timmar om dagen är det värsta och mest skadliga du kan göra. Experterna mötte aldrig GT.

En gång försökte vi igen sätta GT i en aktiv del av huset, den här gången var det på korridoren där han kunde ha lite mental stimulans men inte för mycket. Fågeln agerade som stimulering var en form av spricka. Jag hade ingen aning om att de fåglar hade spenderat hela dagen långsamt vända gångjärnen på dörren till sin Kalifornienbur i ett försök att komma ut. När jag tänkte på mitt eget företag som gick ner i hallen märkte jag att hans dörr floppades på golvet men jag såg inte fågeln någonstans i sikte. Dumt tänkte jag ingenting på detta och gick för att gå över dörren när något slog mig med kraften hos ett onommande tåg. Innan jag kunde ta reda på vad som händer kände jag mig det skarpaste smärta i mitt liv. Fågeln klämde fast på min skjorta och bita på mig så hårt som möjligt, dra blod och ge mig ärr i processen. Utan att tänka, eller ens veta vad som hade angripit mig, grep jag instinktivt angriparen och slängde honom över hela huset. Fågeln landade med en gäng på golvet men blev upplösad, skakade på huvudet och tog tre steg mot mig innan jag tänkte bättre på det. Han hade faktiskt metodiskt planerat ut sin burflykt och satt i bakhåll ovanpå buret och väntade bara på att jag skulle gå.

Självklart kände jag mig dåligt för att slingra honom över huset. Det är inte i min natur att missbruka djur, men det är ingen anledning att säga att jag höll mitt avstånd från honom från och med dess. Goffys cockatoos har varit kända för att leva i 50-talet och på grund av detta är det osannolikt att min mamma kommer att överleva honom. Det här är en skrikande skam när du tänker på det faktum att han har bett alla som han eventuellt skulle ha blivit viljad, för att han skulle bli en otrolig oförutsägbar framtid.

För närvarande kan du hitta GT i sitt rum, sitta i hans bur, babbling drunkenly till sig själv för att han är för damn lat för att få verkliga ord att komma ut. Jag vet det här för att han kunde säga hej när vi tog hem hem. Efter att han kom hit visste han att han inte behövde imponera på någon och låt sitt tal förfallna till infantilbabblor, bara gibberish han och hans imaginära onda tvilling kan förstå. Sedan jag har fått GT har jag lärt mig att kakados är psykotiska fåglar. Ja, de kan vara super söta och snygga med människor som de gillar. Men dessa är också de fåglar som är nästan omöjliga att uppfödas, eftersom både män och kvinnor i "bonded breeding pairs" har varit kända för att riva av varandra tår när de är pissed på varandra, vilket tydligen är ofta. De kan också avtäcka sina egna barn genom att bita sina näbbar klart i spädbarn, och är inte så bra att riva ut kompisens fjädrar i jättehumor. När en kompis inte är tillgänglig och de inte har fått tillräckligt med mental stimulans, fortsätter de att ockupera att plocka sig skalliga. Sådana charmiga varelser de är … GT är uppenbarligen undantaget från denna regel som han alltid har varit i perfekt fjäder.